Handlingen är de gamla böckerna trogna; Holmes och Watson hamnar på förstasidan i tidningen när de lyckas ta fast en seriemördare som påstås använda svart magi för att förhäxa och mörda sina offer. Mördaren hängs och fallet verkar vara avslutat. Men när samma man reser sig från sin grav för att fortsätta sitt skräckvälde måste Holmes ta hjälp av en gammal fiende för att en gång för alla göra slut på honom.
Helt ärligt nu, jag har aldrig läst en Sherlock Holmes bok. Dock älskade mina föräldrar att dra med oss barn på bilsemestrar när jag var en liten grabb, väldigt långa bilsemestrar. På väg ner mot Italien hade min käre mor lånat ett par ljudböcker på biblioteket, en av dem var ett Sherlock Holmes-äventyr. Jag minns tyvärr inte mycket av historien förutom att den utspelade sig på en stor herrgård med en äng intill, en äng som då verkade vara av stor betydelsen för historien i fråga - idag är det bara en äng. Poängen med denna tråkiga paragraf är att jag har en bild i mitt huvud av Sherlock Holmes, ingen skarp bild tagen med en modern systemkamera för 30 000 kronor utan en bild tagen med en engångskamera köpt i turistbutiken utanför Ingrids tivoli någonstans utanför Bredäng. Trots det är det är fortfarande en bild.
Robert Downey Juniors porträtt av Holmes är väldigt olik den bilden jag har i mitt minne. Min bild är av en lugn, sansad detektiv med en lustig hatt och huvudet på skaft. RDJ's Holmes delar vissa drag med den bilden. Även hans detektiv har huvudet på skaft, dock har lugnet ersatts av kvicka one-liners och ett charmigt leende bara RDJ besitter. Min bild av Watson har ofta varit en bild av en lite överviktig mustaschprydd man i undre medelåldern. En lite klumpig med trogen partner till världens smartaste detektiv. Idag är Watson spelad av Jude Law, en ung, snygg, mustaschprydd man med spelproblem och en fantastisk vänsterkrok.
Missförstå mig rätt, den övre paragrafen är inte kritik - endast observation. För skulle Guy Ritchie velat göra en film trogen till originalböckerna skulle han gjort det helt utan problem. Det skulle varit ännu en mysig deckarfilm där vittnen ljuger, bevis göms och man aldrig lyckas lista ut vem mördaren egentligen är. Vill vi se brittiska detektiver lösa mord i små byhålor kan vi titta på Morden I Midsummer.
Istället får vi en popcorn-version av den gamla klassikern. Holmes slåss med bar överkropp och vinner genom att analysera sina motståndare, kläcker ur sig fräcka kvickheter och dyker från parlamentets tredje våning rakt ner i Thames-floden. Tack och lov är action inte det enda Holmes bemästrar, han är trots allt en detektiv. Självfallet svämmar filmen över med Holmes genialiska slutledningsförmåga. Han hittar gömda dörrar, dolda bevis, detaljer som för andra verkar helt obetydliga med som till slut kan lösa fallet - den riktiga Sherlock Holmes är tillbaka.
Det enda Ritchie har gjort egentligen är att ge Holmes en intressant personlighet. En detektiv utan större brister som löser alla fall utan vidare ansträngning är en fascinerande figur på många sätt, men inte lika intressant som en charmigt orakad, lite klumpig, halvt alkoholiserad man som gör allt för att hans käre Watson inte ska flytta ihop med sin fästmö. RDJ är en av mina favoritskådisar och gör rollen som Holmes minst lika bra som han gjorde Tony Stark i Iron Man, två roller som har väldigt mycket gemensamt. Tilläggas ska också att kemin mellan RDJ och Jude Law är magisk, ibland nästan lite homoerotisk. Jag skojar inte när jag säger att jag flera gånger under filmens gång funderade på om den här versionen av Holmes kanske faktiskt var homosexuell. En intressant tanke.
SJälvklart har filmen några brister. Originaliteten är ingenting att hurra för, dock var det inte någonting jag förväntade mig eftersom Sherlock Holmes-böckerna har väldigt många år på nacken och redan då inte alltid var speciellt originella. Kameraarbetet fungerar bra, dock används slow-motion-effekten till lite för stor del under vissa slagsmålsscener - scener vi kanske såg lite för mycket av under filmen. Både RDJ och Jude Law gör ett strålande jobb när de väl får repliker, dock gör halvtaskig koreografi att man lätt gäspar när nävarna åker fram.
Smådetaljer, smådetaljer. En väldigt bra och framförallt roande film som ger oss stora förhoppningar på det nya filmåret. Jag kan ärligt säga att jag ser fram emot fler äventyr med gossarna Holmes och Watson - för fler äventyr blir det. Dock blir det minuspoäng - var är den otroligt fula hatten?
BETYG
79%
79%
