Sherlock Holmes

Hollywoods idémaskiner börjar rosta igen; gamla filmer görs om för tredje gången på 20 år, böcker blir filmatiserade innan man hunnit bläddra förbi sista sidan och Tim Burton ger ännu en gång huvudrollerna i sin nya film baserad på en barnbok till Johnny Depp och Helena Bonham Carter. Det var egentligen bara en tidsfråga innan han dök upp på vita duken. Mannen med den lustiga mössan, pipan i mungipan och världens snabbaste slutledningsförmåga får äntligen nytt liv på vita duken för första gången på alldeles för många år. Frågan är bara om vår kära detektiv är lite ringrostig efter så många års semester.

Handlingen är de gamla böckerna trogna; Holmes och Watson hamnar på förstasidan i tidningen när de lyckas ta fast en seriemördare som påstås använda svart magi för att förhäxa och mörda sina offer. Mördaren hängs och fallet verkar vara avslutat. Men när samma man reser sig från sin grav för att fortsätta sitt skräckvälde måste Holmes ta hjälp av en gammal fiende för att en gång för alla göra slut på honom.

Helt ärligt nu, jag har aldrig läst en Sherlock Holmes bok. Dock älskade mina föräldrar att dra med oss barn på bilsemestrar när jag var en liten grabb, väldigt långa bilsemestrar. På väg ner mot Italien hade min käre mor lånat ett par ljudböcker på biblioteket, en av dem var ett Sherlock Holmes-äventyr. Jag minns tyvärr inte mycket av historien förutom att den utspelade sig på en stor herrgård med en äng intill, en äng som då verkade vara av stor betydelsen för historien i fråga - idag är det bara en äng. Poängen med denna tråkiga paragraf är att jag har en bild i mitt huvud av Sherlock Holmes, ingen skarp bild tagen med en modern systemkamera för 30 000 kronor utan en bild tagen med en engångskamera köpt i turistbutiken utanför Ingrids tivoli någonstans utanför Bredäng. Trots det är det är fortfarande en bild.

Robert Downey Juniors porträtt av Holmes är väldigt olik den bilden jag har i mitt minne. Min bild är av en lugn, sansad detektiv med en lustig hatt och huvudet på skaft. RDJ's Holmes delar vissa drag med den bilden. Även hans detektiv har huvudet på skaft, dock har lugnet ersatts av kvicka one-liners och ett charmigt leende bara RDJ besitter. Min bild av Watson har ofta varit en bild av en lite överviktig mustaschprydd man i undre medelåldern. En lite klumpig med trogen partner till världens smartaste detektiv. Idag är Watson spelad av Jude Law, en ung, snygg, mustaschprydd man med spelproblem och en fantastisk vänsterkrok.

Missförstå mig rätt, den övre paragrafen är inte kritik - endast observation. För skulle Guy Ritchie velat göra en film trogen till originalböckerna skulle han gjort det helt utan problem. Det skulle varit ännu en mysig deckarfilm där vittnen ljuger, bevis göms och man aldrig lyckas lista ut vem mördaren egentligen är. Vill vi se brittiska detektiver lösa mord i små byhålor kan vi titta på Morden I Midsummer.

Istället får vi en popcorn-version av den gamla klassikern. Holmes slåss med bar överkropp och vinner genom att analysera sina motståndare, kläcker ur sig fräcka kvickheter och dyker från parlamentets tredje våning rakt ner i Thames-floden. Tack och lov är action inte det enda Holmes bemästrar, han är trots allt en detektiv. Självfallet svämmar filmen över med Holmes genialiska slutledningsförmåga. Han hittar gömda dörrar, dolda bevis, detaljer som för andra verkar helt obetydliga med som till slut kan lösa fallet - den riktiga Sherlock Holmes är tillbaka.

Det enda Ritchie har gjort egentligen är att ge Holmes en intressant personlighet. En detektiv utan större brister som löser alla fall utan vidare ansträngning är en fascinerande figur på många sätt, men inte lika intressant som en charmigt orakad, lite klumpig, halvt alkoholiserad man som gör allt för att hans käre Watson inte ska flytta ihop med sin fästmö. RDJ är en av mina favoritskådisar och gör rollen som Holmes minst lika bra som han gjorde Tony Stark i Iron Man, två roller som har väldigt mycket gemensamt. Tilläggas ska också att kemin mellan RDJ och Jude Law är magisk, ibland nästan lite homoerotisk. Jag skojar inte när jag säger att jag flera gånger under filmens gång funderade på om den här versionen av Holmes kanske faktiskt var homosexuell. En intressant tanke.

SJälvklart har filmen några brister. Originaliteten är ingenting att hurra för, dock var det inte någonting jag förväntade mig eftersom Sherlock Holmes-böckerna har väldigt många år på nacken och redan då inte alltid var speciellt originella. Kameraarbetet fungerar bra, dock används slow-motion-effekten till lite för stor del under vissa slagsmålsscener - scener vi kanske såg lite för mycket av under filmen. Både RDJ och Jude Law gör ett strålande jobb när de väl får repliker, dock gör halvtaskig koreografi att man lätt gäspar när nävarna åker fram.

Smådetaljer, smådetaljer. En väldigt bra och framförallt roande film som ger oss stora förhoppningar på det nya filmåret. Jag kan ärligt säga att jag ser fram emot fler äventyr med gossarna Holmes och Watson - för fler äventyr blir det. Dock blir det minuspoäng - var är den otroligt fula hatten?

BETYG
79%

WATCHMEN

Jag såg Watchmen första gången när den gick på bio i början av året som nu snart är slut. Självfallet blev jag glatt överraskad när jag på julafton öppnade ett dvd-format paket som visade sig vara denna väldigt annorlunda film. Jag bestämde mig därför ganska snart för att poppa lite popcorn, kyla ner en flaska cola, linda in mig och flickvännen i en filt och se om filmen höll lika hög klass vid en andra flukt.

Watchmen är baserad på tolv stycken serietidningar som släpptes av DC Comics i slutet av 80-talet, en tid då kärnvapenkrig mellan Sovjet och USA otåligt knackade på ytterdörren. President Richard Nixon har skrivit under en lag som förbjuder att maskerade hjältar tar rättvisan i egna händer. Lagen får en blandad reaktion där trötta hjältar med glädje hänger av sig slängkappan för sista gången medan andra fortsätter att rensa gatorna från slödder. Men när den före-detta maskerade hjälten "The Comedian" blir brutalt mördad misstänker den smått galna hämnaren "Rorschach" att någon är ute efter dem alla. Med några avdankade superhjältar i släptåg bestämmer han sig för att sätta dit den skyldige, vad han inte anar är att han kommer att avslöja den största konspirationen i världshistorien.

Jag är en nörd. Inte en "jag- har-en-wii-och-en-Xbox-360" nörd. En "jag-har-en-wii-ps3-dreamcast-360-köar-utanför-sf-bokhandeln-för-nyaste-Penny-Arcade-boken" nörd. Trots detta hade jag faktiskt aldrig hört talas om Watchmen innan de första bilderna från filmen skramlade i brevlådan. När jag fråga internet svarade internet att jag borde läsa serierna innan jag tittade på filmen, då skulle inte bara filmen vara bättre utan jag skulle även var femte minut i biosalen kunna lägga min mun obekvämt nära vem som än hade oturen att sitta bredvid mig och viska "det där var coolare i boken". Taget!

Ärlig som jag är tog jag mitt fullpris SL-kort, åkte med pendeltåget in till vår huvfudstad, köpte boken för helt ärligt förtjänta pengar, satte mig ner framför en öppen brasa med en kopp te och njöt av en god bok. Vad jag INTE gjorde var att gå in på en torrent-sida, ladda ner filen vid namn "watchmen.pdf", korka upp en flaska brännvin och läsa boken direkt från skärmen. Skulle aldrig falla mig in.

Boken är fantastisk. Filmen är utomordentligt bra. Någonting jag egentligen inte kan gnälla på efter att ha sett filmen är manuset, då gnäller jag även på boken, och då blir internet vred. Min poäng är hur bra filmen följer boken, så pass bra att man i många fall känner igen kameravinklar som är kopierade direkt från serien. Om man inte har läst serien behöver man inte oroa sig, kameravinklarna är oberoende vackra utan stöd från kommunistpropaganda från 80-talet. Just vacker är vad denna film är, helt fantastisk vacker. Ett lager med död, sex och synd har lagts som filter på kameran och gjort filmen en aning råare utan att kliva över i "Sin City". Dock kan överanvändningen av slow-motion bli ett irritationsmoment vissa gånger, men de gångerna det verkligen funkar överglänser så pass mycket att man lätt glömmer att man är irriterad.

Du kommer inte hitta Bruce Willis eller Angelina Jolie iklädda slängkappor i den här filmen, istället ser vi doldisar som vår egna Malin Åkerman som Silk Specter 2, den sliskiga men brillianta Matthew Goode som Ozymandias, Jackie Earle Haley som den vidriga Rorschach och en helt briljant Jeffrey Dean Morgan som The Comedian. Inte direkt några superstjärnor i rollerna, detta gör att man slipper försöka tränga ut tankar som "vad gör John McClain i den här filmen" och "fan vad jag hatar Megan Fox". Den som verkligen visar sig vara i en klass för sig är Jeffrey Dean Morgan som den bittra samhällskritikern The Comedian, en störtbölande vuxen man som muttrar "it's all just a fucking joke" är något av det vackraste bioduken visade under hela 2009.

Musiken i Watchmen är bortom denna värld. Istället för att skriva helt nya låtar och arrangemang till filmen har regissören Zack Snyder istället valt att lägga in musik från både 70 och 80-talet för att ackompanjera filmens vackra scener. Det här låter kanske som ren lättja från Snyders sida, men när världens vackraste intro rullar på duken och det enda du hör i bakgrunden är Bob Dylans odödliga stämma yla "the tiiimes the are a-chaanging" inser man att filmen inte skulle klarat sig utan låtar som "99 Luftballoons" och "All along the watchtower" - det kulle inte vart samma film.

För att sammanfatta mitt obegripliga ordbajsande är Watchmen en helt fantastisk film som bör ses av alla. Trots vissa småbrister som för mycket slow-motion och ett ändrat slut (slutet i boken är lite annorlunda) bör Watchmen finnas i din dvd-hylla bredvid dina två exemplar av Lejonkungen, tre exemplar av Johnny English och den trasiga skivan som är Flykten från New York. Det gör den i alla fall hos mig.


Betyg
87%

Topp 10 Julfilmer

Äntligen är det jul! Eller i alla fall om ungefär tre dagar. Så nu sitter du där hemma och har sjukt tråkigt i väntan på tomten. Alla julklappar är köpta, all glögg urdrucken och du är väldigt bakis. Vad ska man göra i väntan på ljudet av bjällror och inbrott genom skorstenen? Man tittar på film!

Men vilka filmer får dig att verkligen vilja mysa upp runt granen och sjunga "hej tomtegubbar" tills grannarna ringer polisen? Jag har svaret! Här har du de tio bästa filmerna att se runt jul.


10. BAD SANTA

En film med Billy Bob Thornton som handlar om en full jultomte som tack var en mobbad pojke och en morsa med konstiga sexvanor lär sig att älska julen låter väldigt töntigt. Det är det också. Men det spelar ingen roll hur mycket du vill hata filmen, hur töntig du tycker den är, någonstans på vägen ger du upp och låter den väldigt udda julkänslan skölja över dig. Titta bara på mig, jag stoppade in dvd'n i spelaren men en stark övertygelse om att jag skulle stänga av efter ett par minuter - nu har jag med den på en topp-tio lista.


9. ELF



Tro mig, jag är inget fan av Will Ferrell, mannen är dryg, jobbig och spelar ungefär samma roll i alla sina filmer. Men när han spelar den väldigt malplacerade nissen Buddy som flyr nordpolen letandes efter sin riktiga identitet är det svårt att inte bli alldeles varm inombords. En julfilm med väldigt många typiska Will Ferrell-situationer, men när jultomten kraschar sin släde mitt i stadsparken är det svårt att inte börja sjunga "White Christmas".



8. Nu är det jul igen (The Santa Clause)



En av de mest klassiska julfilmerna måste självfallet vara med på listan. Nu är det jul igen är filmen där Scott Calvin (Tim Allen) råkar döda jultomten på självaste julafton och på något magiskt vis blir tvungen att ersätta honom. Kan det bli mer jul än en film som handlar om jultomten? Visst, upplägget är en stereotypisk familjefilm från 90-talet, men för oss födda på 80-talet var det guldåren för julfilmer.


7. Mupparnas Julsaga (A muppet christmas carol)



Hundratals filmer har gjorts om Charles Dickens klassiska julsaga om Scrooge och hans möte med julens olika spöken. Vilken version är bäst då? Muparnas såklart! Nu tror du säkert att jag driver med dig men det kan du glömma. Visst, skådespeleriet i någon av de riktigt gamla versionerna kanske är bättre, regin skarpare och manuset intressantare - men vilken annan version innehåller så mycket sång, dans och hjärta som Mupparnas Julsaga? När någon annan film får mig att flera dagar efter gå och nynna "on a sea of love and a thankful heart" kan du slå mig en signal.


6. Grinchen (How the Grinch stole Chrismas)



En av världens mest underskattade filmer blev totalsågad när den släpptes. Jim Carrey spelar Grinchen, en otrevlig typ bosatt högt uppe bland bergen ovanför den fridfulla staden "Whoville". Grinchen hatar mycket men mest av allt hatar han julen och tänker gör allt för att stoppa firandet av högtiden i Whoville. Det finns ingen stad i någon film någonsin som älskar julen mer än Whoville, vilket gör att varenda färg, varenda snöflinga på duken bara skriker "NU ÄR DET JUL IGEN!"

5. Ett päron till farsa firar jul (National Lampoon's Christmas Vacation)



Min mor tittar på en julfilm varenda år, om och om igen. Det är alltså inte så konstigt att Ett päron till farsa firar jul ger mig precis den rätta julkänslan. Klassiska jultraditioner som huggning av julgran, montering av julbelysning och pulkåkning blir till rena katastrofer när Clark Griswold släpps lös. Ett måste för alla julälskande filmälskare.

4. The Nightmare Before Christmas



Tim Burtons klassiska saga om Jack Skellington, kungen av Halloweenstaden, som av misstag finner sig i Julstaden och bestämmer sig för att ta över julen borde vara självklar vid alla filmkvällar runt jul. Oförglömliga sånger blandas med scener som än idag är något av de vackraste man sett. En väldigt morbid julsaga förvisso, men så mycket hjärta och julkänsla är svårt att hitta någon annan stans.

3. Ensam Hemma (Home Alone)



Kevin McCallister som blir kvarglömd hemma när familj och släkt reser bort över jul och måste nu inte bara slåss mot ensamheten under jul utan även inbrottstjuvar som vill åt familjens ägodelar. Julfilmernas julfilm behöver egentligen ingen motivering för denna placering på listan, tittar man inte på Ensam Hemma under jul känns julen helt plötsligt inte lika julig.


2 Die Hard



Hur i helvete har jag tänkt nu? Bruce Willis, Terrorister, Eldstrider - vad har de med julen att göra? ALLT! John McClane är på väg hem till sin fru över jul för att försöka få bukt med deras trasiga äktenskap. Högt uppe i en skyskrapa firar The Nakatomi Corporation jul med en stor fest och McClane hoppas att i all julglädje få sin fru på bättre tankar, men han är inte den enda som planerar att krascha partyt. En av världens bästa actionfilmer någonsin är även en av världens bästa julfilmer någonsin. Vilken är då den bästa?


1. Love Actually



Världens bästa julfilm - någonsin. Med hela skådespelareliten i rollistan och ett manus som får vuxna män att gråta är det ingen tvekan om saken. Det finns ingen film med mer hjärta, mer julkänsla, men kärlek och mer påhittighet än Love Actually. Det går inte att förklara vad filmen handlar om, har du inte sett den finns det nu ingen ursäkt - mys upp i soffan, häll upp julmust och knapra pepparkakor medans väldens bästa julfilm fyller dig med julkänsla.

GOD JUL PÅ ER ALLA!

Avatar

Årets mest hypade film är äntligen här - James Camerons Avatar. Världens dyraste film någonsin har nått legendstatus redan innan bioduken öppnats för första gången, men är den värd alla miljoner? Har James Cameron lyckats pumpa ut ännu en succé eller är det bara en snygg actionrulle utan djup?

Handlingen tar oss till planeten Pandora där mänskligheten har hittat ett material värdefullare än guld och diamanter tillsammans. Giriga som vi är river vi ner skogar och bygger gruvor för att får tag på stenarna. Till den här planeten skickas Jake Sully (Sam Worthington), en rullstolsbunden marinsoldat som inte riktigt kan släppa taget om sitt gamla liv på slagfältet. Ditskickad som ersättare för hans nyss bortgångne bror får han som uppgift att styra en så kallad "Avatar". Människorna är nämligen inte de enda intelligenta livsformen på planeten. Pandora är även hem för Na'vi, en ras blåhudade humanoider med ett spirituellt band till de djur och växter som Pandora kryllar av. En Avatar är en Na'vi-kropp styrd av en människa, ett sätt för människorna att få kontakt med de primitiva men fascinerande Na'vi-stammarna.

Ett forskarteam ledd av Dr. Grace Augustinere (Sigourney Weaver) använder denna teknologi för att lära stammarna engelska och därmed lära sig mer om deras liv och om Pandora. Samtidigt har ledaren för gruvorna (spelad av Giovanni Ribisi) upptäckt den största guldådern någonsin - rakt under Na'vi-folkets heliga träd och hem. Jake måste nu infiltrera Na'vi-stammarna och övertala dem att fly sina hem innan den hänsynslöse översten Miles Quaritch (Stephen Lang) får tillstånd att spränga trädet i bitar. Vad Jake inte anar är att "once you go blue - you never go back."



Personligen har jag inte haft enorma förväntningar på James Camerons senaste mastodontprojekt. När de flesta kommentarerna från pressreleaser har prisat hur snygg filmen är och hur stor budget den haft börjar i alla fall jag undra om de försöker dölja någonting under det vackra yttre.

Handlingen i filmen är egentligen inget nytt, snarare verkligen inget nytt. Vi såg det i Pocahontas och vi har sett det i många fler filmer med enda syfte att få dig konverterad till trädkramare. Största problemet med handlingen är dock förutsägbarheten. Tio minuter in i filmen vet du exakt vad som kommer hända och hur filmen kommer sluta - frågan är egentligen bara vilka småstigar filmen väljer att ta på vägen. Förutsägbarheten behöver inte vara någonting negativt i film, omgjorda klassiker och historiska skildringar vittnar starkt till detta - bara för att du vet hur andra världskriget slutar stänger du väl inte av "Undergången"?

Det enda problemet jag har med handlingen är att Cameron ibland struntar i den. Stora hål i handlingen följs upp av Cameron lägger armen om dig och viskar "visst, men kolla på alla färgerna" som en uppspelt sjuåring. Karaktärerna får inte alls det djup de verkligen förtjänar. Jake Sully är en otroligt intressant karaktär som borde ha fått ett mycket större djup. Istället plaskar Cameron runt i barnbassängen, frestar oss med små, korta scener där riktig karaktärsutveckling sker, dock vågar han sig aldrig ut på djupare vatten. I en perfekt värld skulle Cameron skippat ett par av de otrolig vackra med fullständigt onödiga "kolla vad jag kan göra med en stor budget"-scenerna och istället ge karaktärerna mer djup. Na'vi-folket känns aldrig riktigt verkliga eftersom de individuella karaktärerna varken får repliker eller utveckling under filmen. Ett bra exempel på vad jag menar är den onda översten. Man får knappt någon bakgrund till karaktären och ingen som helst motivation till varför han är som han är. Cameron verkar vara så van vid att varje film måste ha en superskurk att han glömmer stanna till och fråga sig själv varför.

Tyvärr lider Avatar även lite av "Transformers-syndromen" där tittaren ibland får ont i ögonen och måste titta bort ett par sekunder för att kunna se vad som händer på skärmen. Snabba, nästan suddiga, scener klipps till extrema närbilder i de värsta actionscenerna. Detta förbättras inte av att smygrasisterna som designat Na'vi-folket inte ens försökt få dem att se olika ut vilket gör att man ibland inte förstår vem det är som slåss med vem på duken. Alla vet ju att infödingar med en annan hudfärg ser likadana ut, eller hur?



På grund av allt gnäll tror ni säkert att jag hatade filmen och vässar just nu bandsågen - men ack så fel ni kan ha. Jag tyckte faktiskt om filmen, man skulle till och med kunna säga att jag njöt av den.

Visuellt är det en fröjd för ögat att titta på och när Pandoras landskap brer ut sig som mest kan man inte låta bli att le. Skådisar som Sigourney Weaver och Giovanni Ribisi ger mig rysningar om och om igen och slutar aldrig att övertyga. Personligen har jag alltid haft en kärlek för Giovanni Ribisi och njuter av att se honom i rollen som girig, känslokall gruvägare. Sam Wothington kan ibland kännas stel och klumpig men lyckas ändå hålla sin karaktär intressant. Till och med Michelle Rodriguez hittar hem med sin typiska kaxighet hon använder i varenda film hon är med i.

Vad jag försöker säga är att James Cameron har gjort en bra film, en riktigt bra film. Jag önskar bara att han istället för att visa upp varenda färg på paletten kanske målat upp lite större karaktärsark när han ändå höll i penseln.

Betyg

74%