Avatar

Årets mest hypade film är äntligen här - James Camerons Avatar. Världens dyraste film någonsin har nått legendstatus redan innan bioduken öppnats för första gången, men är den värd alla miljoner? Har James Cameron lyckats pumpa ut ännu en succé eller är det bara en snygg actionrulle utan djup?

Handlingen tar oss till planeten Pandora där mänskligheten har hittat ett material värdefullare än guld och diamanter tillsammans. Giriga som vi är river vi ner skogar och bygger gruvor för att får tag på stenarna. Till den här planeten skickas Jake Sully (Sam Worthington), en rullstolsbunden marinsoldat som inte riktigt kan släppa taget om sitt gamla liv på slagfältet. Ditskickad som ersättare för hans nyss bortgångne bror får han som uppgift att styra en så kallad "Avatar". Människorna är nämligen inte de enda intelligenta livsformen på planeten. Pandora är även hem för Na'vi, en ras blåhudade humanoider med ett spirituellt band till de djur och växter som Pandora kryllar av. En Avatar är en Na'vi-kropp styrd av en människa, ett sätt för människorna att få kontakt med de primitiva men fascinerande Na'vi-stammarna.

Ett forskarteam ledd av Dr. Grace Augustinere (Sigourney Weaver) använder denna teknologi för att lära stammarna engelska och därmed lära sig mer om deras liv och om Pandora. Samtidigt har ledaren för gruvorna (spelad av Giovanni Ribisi) upptäckt den största guldådern någonsin - rakt under Na'vi-folkets heliga träd och hem. Jake måste nu infiltrera Na'vi-stammarna och övertala dem att fly sina hem innan den hänsynslöse översten Miles Quaritch (Stephen Lang) får tillstånd att spränga trädet i bitar. Vad Jake inte anar är att "once you go blue - you never go back."



Personligen har jag inte haft enorma förväntningar på James Camerons senaste mastodontprojekt. När de flesta kommentarerna från pressreleaser har prisat hur snygg filmen är och hur stor budget den haft börjar i alla fall jag undra om de försöker dölja någonting under det vackra yttre.

Handlingen i filmen är egentligen inget nytt, snarare verkligen inget nytt. Vi såg det i Pocahontas och vi har sett det i många fler filmer med enda syfte att få dig konverterad till trädkramare. Största problemet med handlingen är dock förutsägbarheten. Tio minuter in i filmen vet du exakt vad som kommer hända och hur filmen kommer sluta - frågan är egentligen bara vilka småstigar filmen väljer att ta på vägen. Förutsägbarheten behöver inte vara någonting negativt i film, omgjorda klassiker och historiska skildringar vittnar starkt till detta - bara för att du vet hur andra världskriget slutar stänger du väl inte av "Undergången"?

Det enda problemet jag har med handlingen är att Cameron ibland struntar i den. Stora hål i handlingen följs upp av Cameron lägger armen om dig och viskar "visst, men kolla på alla färgerna" som en uppspelt sjuåring. Karaktärerna får inte alls det djup de verkligen förtjänar. Jake Sully är en otroligt intressant karaktär som borde ha fått ett mycket större djup. Istället plaskar Cameron runt i barnbassängen, frestar oss med små, korta scener där riktig karaktärsutveckling sker, dock vågar han sig aldrig ut på djupare vatten. I en perfekt värld skulle Cameron skippat ett par av de otrolig vackra med fullständigt onödiga "kolla vad jag kan göra med en stor budget"-scenerna och istället ge karaktärerna mer djup. Na'vi-folket känns aldrig riktigt verkliga eftersom de individuella karaktärerna varken får repliker eller utveckling under filmen. Ett bra exempel på vad jag menar är den onda översten. Man får knappt någon bakgrund till karaktären och ingen som helst motivation till varför han är som han är. Cameron verkar vara så van vid att varje film måste ha en superskurk att han glömmer stanna till och fråga sig själv varför.

Tyvärr lider Avatar även lite av "Transformers-syndromen" där tittaren ibland får ont i ögonen och måste titta bort ett par sekunder för att kunna se vad som händer på skärmen. Snabba, nästan suddiga, scener klipps till extrema närbilder i de värsta actionscenerna. Detta förbättras inte av att smygrasisterna som designat Na'vi-folket inte ens försökt få dem att se olika ut vilket gör att man ibland inte förstår vem det är som slåss med vem på duken. Alla vet ju att infödingar med en annan hudfärg ser likadana ut, eller hur?



På grund av allt gnäll tror ni säkert att jag hatade filmen och vässar just nu bandsågen - men ack så fel ni kan ha. Jag tyckte faktiskt om filmen, man skulle till och med kunna säga att jag njöt av den.

Visuellt är det en fröjd för ögat att titta på och när Pandoras landskap brer ut sig som mest kan man inte låta bli att le. Skådisar som Sigourney Weaver och Giovanni Ribisi ger mig rysningar om och om igen och slutar aldrig att övertyga. Personligen har jag alltid haft en kärlek för Giovanni Ribisi och njuter av att se honom i rollen som girig, känslokall gruvägare. Sam Wothington kan ibland kännas stel och klumpig men lyckas ändå hålla sin karaktär intressant. Till och med Michelle Rodriguez hittar hem med sin typiska kaxighet hon använder i varenda film hon är med i.

Vad jag försöker säga är att James Cameron har gjort en bra film, en riktigt bra film. Jag önskar bara att han istället för att visa upp varenda färg på paletten kanske målat upp lite större karaktärsark när han ändå höll i penseln.

Betyg

74%